Hmm. Vet inte om jag skall göra min bekännelse här på bloggen men det känns ändå som att jag behöver få detta ur mig, så de mina vet vad de skall göra med mig. Jag misstänker att jag har ett sjukligt förhållande gemtemot mat och träning. Om vi börjar med mat: Det är så sjukt gott och jag gillar att äta men jag har kommit in lite i en ond spiral. Hmm, hur skall jag börja... Tex. jag får dåligt samvete när jag äter kolhydrater, tex smörgåsar, pasta, potatis etc. Jag minns inte ens när jag åt potatis senast. Likaså när jag äter socker (vilket jag inte ens gör längre, inga chips eller godis passerar min mun). Och om det skulle ske, då bestraffar jag mig med att springa en mil dagen efter. Jag vet att detta är dumma negativa tankar om mig själv som spelar mig ett spratt men genom att äta nyttigt känns det som att jag har "kontroll".Det kan malas på i all evighet, så jag orkar inte ens skriva mer om dessa tankar... Jag vet oxå att många har som diet att faktiskt utesluta ovanstående från sin kost men när det inte är självförvållat och inget jag bestämt, då är det ett problem...
Sen var det de här med träning. Jag får ngn ångestliknande känslor om jag inte lyckas träna varje dag, eller minst 5 gånger i veckan. Då känner jag mig usel rent ut sagt. Om vi säger att jag inte tränat på 2 dagar kan jag se mig i speglen och tycka; "har jag inte gått upp lite runt magen?". Jag vet att personer i min omgivning försöker stötta och hjälpa mig och jag är evigt tacksam över detta. Dock blir det så svårt när de inte vet vad jag tänker (är ju inte alltid världsbäst på att uttrycka mig rätt).
Nu besväras jag av halsfluss x typ 100.000 och jag vet att det hör ihop med för lite mat blandat med för mycket träning. Så nu är mitt nästa uppdrag att ta tag i mig själv, bryta detta dumma mönstret. Våga vila och inte tänka på allt dumt som cirkulerar i mitt huvud. Som lite terapi åker jag ner till Karlskrona (min hemstad) på semester och skall bara umgås med familj och vänner. Om ni lyckats läsa igenom allt detta så tackar jag er. Känns ändå som att jag kommit på god väg, genom att erkänna att jag faktiskt har problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar